speak up!

hej på er! även om detta är en gammal bild så står den EXAKT för hur jag känner just nu. För er som inte vet så tävlade jag i helgen, och efter mina tre längdhopp kändes det PRECIS som om hela min värld rasade samman. Ljuger om jag säger att det inte kändes rakt in i hjärtat. 

Sammanfattar min tävling för att ge er lite bakgrundsinfo, känner verkligen att jag måste skriva av mig för detta dödar all min energi att hålla det inombords. gör så jävla ont. 

Hur som helst, uppvärmningen inför JSM (ett av årets största mål, då det var min sista tävling som junior) började så jävla bra, var sjuk spänstig och alla uppvärmningsritualer gick som en dans, var så jävla redo. Hade bästa musiken i lurarna och kände mig avslappnad och cool lugn inför vad som skulle komma. Väl inne på ansatsbanan och dags för inhopp, kände jag en känsla som jag saknat på sista tiden. min löpning var G R Y M! flyttade bak 1,5m i ansatsen och med det sagt har sista veckornas träning verkligen gjort sitt. Jag kände att "jag är i mitt livs form, lets go and get this!" Som sagt speed, frekvens och power fanns det gott om, och var nästan chockad själv att det kändes så lätt? trots att det var stark motvind vid inhoppningen.

De ropar upp mitt namn och det är dags för första hoppet. SJUKT bra hopp, svär på att det var det längsta jag hoppat i hela mitt liv, men med ca 1cm övertramp. Laddade om inför nästa, mest mentalt för att träffa plankan, flyttade även bak 0.5 fot för att SÄKRA hoppet. 

Tror ni inte att jag får världens medvind efter halva ansatsen och trampar även över detta guldhopp. 

Nu börjar pulsen gå upp, och vi bestämmer oss för att göra ett säkerhetshopp i sista för att kunna få ytterligare tre hopp till i finalen. Flyttar bak 2 fötter i ansatsen. 

Är sjukt taggad inför mitt sista, känner dock en brutal motvind i halva ansatsen (när jag startade min ansats blåste det exakt som vid hopp nr 2) känner även hur långt kvar det är till plankan när jag endast har 4 steg kvar innan själva hoppet, försökte rädda det, men hoppade en halvmeter bakom plankan och funktionären läser 5.28m, hela jag blir helt stum. tar av mig skorna, sliter loss den jävla nummerlappen som suttit och skavt sen jag fäste den. känner mig bara helt jävla tom. resultatet som krävdes för final låg påa 5.60m och det vet jag att jag hade hoppat lätt med 8 stegs ansats. 

Sen kommer tårarna, i överflöd. Min bästa jonna kommer fram till mig för att ge mig en kram, mentalt är jag någon helt annan stans, men tar mig ändå upp för att trösta henne tillbaka, båda vi hade en riktig skittävling. tar sen säkert 20 min innan jag kan ta mig upp på läktaren. alltså allt det som jag kände då var bara för jävligt. 

Ni kanske inte förstår, men ALLA årets träningspass har varit ägnat åt denna tävlingen, jag har legat och spytt i backar, skogen, varit så trött att allt snurrat och varit nära på att svimma efter vissa pass. Har svettats, har hoppat och tränat med stora blåsor på fötterna, bara för att få in träningspass inför just denna tävlingen. och sen går den rent åt skogen, alltså ja, man ger ju typ upp hela sitt liv för att ens hinna och orka med alla veckans träningspass, och sen underpresterar man som gatan?? finner inte ens ord för hur surt det känns. och alla i min närhet vet vilken jäkla krigare jag är, har tagit mig igenom skador och alltid kommit tillbaka starkare än någonsin. & när man väl är fullfjädrad och varit skadefri och verkligen är REDO, då fuckas tävlingen upp ändå? alltså hur tröstar man sig ens? 

Har varit sjukt stabil under hela säsongen med alla mina tävlingar över 6m, har alltså ALDRIG varit i närheten av denna nivån tidigare, och jag är så sjukt stolt över detta! Därför kändes det extra segt att dom vann på 6.01m och tvåan hade 6.00m. samt att dessa två (såklart SUPERGRATIS ni är grymma!!!!) blir uttagna till landslaget. Det har också varit en av mina stora drömmar, att få tävla i blågult. & det kändes lite som om detta var sista chansen, då juniormästerskap är enklare att kvala till. nu när jag blir senior finns sjukt duktiga individer som man måste tampas med. 

Så två av mina största mål med denna säsongen föll på ca 1h, och att ta sig upp från detta känns oerhört tungt. som grädde på moset var det även min födelsedag, men klarade inte ens av att varken tacka för alla grattis eller ens bry mig om att jag fyllde 22. vem fan vill ens fylla år?? 

Bestämde mig snabbt att flytta min födelsedag, kanske till den 21 september då jag egentligen skulle varit född? föddes trots allt 7 veckor för tidigt.. 

hur som helst, har inte orkat ta mig ut från lägenheten nu på 3 dagar, har bara jobbat och gjort det absolut nödvändigaste. har varken orkat packa upp min resväska eller något alls. känner mig fortfarande tom och ledsen. såklart så vet jag att man ska försöka släppa det, men om man inte låter sig själv vara sad så kommer det alltid finnas en bit kvar att bearbeta. så i mitt huvud låter det bra att ta ut all ilska och sorg först, innan jag kommer snöra på mig skorna igen. 

har dock en tävling kvar på säsongen, och det är senior SM om ca 3 veckor. även om jag vilar en vecka nu och bygger upp mitt mentala game, så kommer jag ställa upp där och ge it all! ska fan visa vad jag kan, för jag kan! jag har visat HÖG nivå på alla tävlingar och det är dags att få ett av dessa övertramp mätta och godkända, och det hade väl varit en snygg avslutning på utesäsongen?? JA!! 

Ska plocka ihop alla mina mentala bitar nu och fokusera 100%, är fasen inte nöjd än och vet att jag kan SÅ mycket mer än det som står på pappret! Bloggen har alltid varit en plats dit jag kan vända mig när jag mår dåligt eller asbra, och grejen är den att alla idrottare har "lows" eller fuckade moments. Så om ni inte vill läsa, skit i det, vill ni läsa och stötta mig dessa tre veckor, do it! 

Kommer uppdatera så mycket som det går, men kom ihåg att jag alltid kommer välja min hälsa först! 

PUSS & KRAM alla fighters out there!