IJSM brons

hallau! min helg har verkligen varit upp o ner. fredagen bestod av soffhäng i princip. var trött i hela kroppen och orkade inte ut o gå ens?! lördagen var det dags för tresteg. planka 9 var det som gällde, värsta hoppningen någonsin typ... fick ingen fart med mig i hoppen, inget bra stäm, kraften dog typ och mitt humör va helt knas. lyckades ändå hoppa 12.06m och knipa bronsmedaljen! (en medalj är alltid en medalj!) men det är själva hoppkänslan som jag saknade helt. så tråkigt att pricka in just på denna tävlingen. när vi hoppat färdigt var jag helt säker på att jag kom 4a så stövlade iväg och tänkte sätta mig vid en vägg, tänka igenom tävlingen o tycka lite synd om mig själv en stund. men hann inte längre än typ 10m förrän funktionären skrek efter mig ''thilda, du ska till prisutdelningen'' kollade på honom som om han skämtade, men han var fullt seriös. en SM medalj rikare, men fortfarande så missnöjd med min hoppning. pratade med massa folk efter och de flesta säger att medaljerna är viktigast under ett sm, resultatet spelar egentligen inte så stor roll? har aldrig tänkt så innan. jag har alltid varit den som vill slå mig själv och MINA resultat. men när man blir äldre o allt blir svårare o svårare kanske vissa tankar måste vändas? ändå fett stort att vara trea i landet med ett SOPHOPP? fattade ingenting under hela kvällen, åt thai med mamma (var typ frånvarande) och sen la vi oss vid typ 9. somnade och sov som bara den.. vaknade söndag och dags för längdhopps tagg, ingen bra frulle, ingen go känsla och kändes som om något saknades. magen spökade med det som den hållt på med senaste två veckorna, men detta tänktes bort då jag fick träffa min älskling. uppvärmningen gick bra, trots att det kändes tungt o andfått. sen va det in på banan och försöka leverera. hade ett bra hopp och det var mitt inhopp med 10 stegs ansats.. resten va SÅ ojämnt, orytmiskt, okontrollerat och typ allt som det kan va, förutom ett längdhopp a la thilda. vet att jag kan! men just i söndags var typ allt omöjligt, den glädjen, det leendet och allt det lilla extra som thilda alltid är, fanns inte riktigt där. kände mest ''få detta överstökat nu, så att jag kan hem o sova sen'' lyckades ändå tagga till i sista hoppet och satte 5.69m 3cm från sm brons, vilket sög, vet att jag kan. men inte just då. tröttheten tog över. grät lite på världens finaste axel, sen hängde jag o jesper i arenan lite innan vi drog och åt. väl hemma så var det bara dusch och sen sova. stackars mage fick ipren igen och resten av kvällen var bara trött, med ögonlocken på halvfart. sammanfattar denna helg som trött/okontrollerad men ändå kul! för jag skrattade åtminstone på några bilder, även om mitt humör är helt vrickat. puss