ångestladdad

har du någon gång funderat riktigt djupt över vilka vägar du valt att följa i livet? har du någon gång känt dig tom, hjälplös och fylld med ångest. tror att jag befinner mig i den situationen just nu. 

I August 2016 så flyttade jag till USA, i hopp om att leva ett fantastiskt liv andra sidan stora havet, även kallat Atlanten. Mina första månader rullade sjukt snabbt, tills en dag då allt gick trögt, hemlängtan slog in och man insåg vad man verkligen gjorde med sitt liv. man tog alla chanser som man fick. Min process att bestämma mig för att göra denna flytt var väldigt ångestfylld även den. men bestämde mig tillslut för att köra all in. När jag hade gått första terminen klart, så åkte jag hem till Sverige. tog en paus från all press kring skola, precision och städa/handla/dammsuga/tvätta/tumla osv. den pausen fick mig och inse vilket liv jag har hemma i Sverige. Tröttnade dock på den svenska vardagen när det var ca 2 veckor kvar av lovet. snö, minusgrader och frusna bildörrar är inte min grej. Föredrar sommar, sol, shorts och linne.

Åkte som sagt tillbaka till USA och mitt nya hem efter en månads paus i Sverige. längtade verkligen hit då! för allt vad tävling skulle innebära kunde jag knappt vänta på. det som då händer under min första säsong här är att jag enligt mig själv (ja jag är ganska hård mot mig själv) underpresterar under ALLA inomhusveckor. mitt självförtroende gick i botten några gånger under väldigt kort tid, men byggde upp det ganska snabbt genom hypnos och mentala träningar. när man får sin självbild nerriven flera gånger om, så är det inte alltid lika lätt att klistra upp den på väggen igen och vara stolt över. det är en kamp och en fight som jag får ta vartenda dag.

Man ifrågasätter sig själv, minst 10 gånger per vecka .....
varför man är här? vad man får ut av detta? varför tränarna vägrar att släppa på tyglarna och låta mig vara delaktig i vad vi håller på med på träningarna? har dock fått igenom så att jag kan göra extra övningar efter ordinarie träning, men det är inte fullt ut vad jag vill. Att ha en mental kamp med sig själv varje dag är inget enkelt, man fastnar lätt i en cirkel där man ser det mesta negativt (dels för att det finns många negativa bitar här, men även för att det är lättare att komma på dåliga saker när man känner sig nere.) Man kan sitta fast i denna cirkel ett tag, tillslut kommer man loss och kan dra på smilbanden och få fram ett leende.

Alla tankar som snurrar i mitt huvud vartenda dag, dödar även energi från mig och min kropp. Vi tillsammans har alltid varit STARKAST, alltså utan att ge mig själv för mycket beröm så har jag alltid varit den starkaste människan jag känt. Jag har tagit så otroligt mycket motgång genom mina senaste år, och tillslut kommer man väl till en gräns där man inte bara orkar köra vidare. Man ifrågasätter istället, vad gör jag? och varför?

Jag vet att man har djupa dalar och höga toppar. men just nu har det känts väldigt djupt i nästan mer än en månad. Att kriga mig igenom dagarna, försöka va lite mer energisk på träningar och samtidigt bibehålla min otroligt grymma sociala förmåga (för prata kan jag och det vet nog de flesta som känner mig.) Livet är inte enkelt, jag vet inte vad jag ska tro på nu. Men kommer ta en vecka i taget, köra på så bra träning (eget!) som jag kan. Man kan inte göra mer än sitt bästa och yttersta, det har jag lärt mig en gång innan.

Självklart kommer dessa tankar och funderingar inte släppa över en dag eller natt, det är sånt som alltid finns med i ryggsäcken, som är redo att ramla ut precis vart, när och hur som helst. Om jag ska relatera till min ryggsäck just nu, så är den väldigt svag i sömmarna, dragkedjorna fungerar inte helt och alla tunga tankar som jag bär runt på axlarna kan när som helst ramla ut. Antingen ramlar de bakom mig och jag går ifrån dem, eller kommer de ramla i högsta grad för att jag ska snubbla på dem.

Som sagt, alla val man gör i livet har betydelser. Man vet aldrig förrän man provat och krigat. Man kan inte ge upp hoppet alldeles för lätt, men när man ger sig in i fighten borde man väl ändå ha pannben att vinna fighten? Går det att vinna även om man är nerbruten, bär på ångest och tusen tankar om vart framtiden ska innebära? -Om jag är rätt person att ge svar på denna fråga, så kommer mitt svar alla dagar i veckan vara ja! Tävlingsmänniskor ser problem och motgångar som hinder som lätt kan studsas över, eller som moln som glider förbi på himmeln. Att få ut det där JA och leta upp fighting instinkten må ta ett tag, men vill man vinna fighten är det bara att börja kriga.



Thilda
2017-03-02