.

hej finisar. vet att det tagit allt för lång tid sen jag skrev och uppdaterade bloggen. men mitt år har varit ett stort jävla kaos rent ut sagt. för min egen skull vill jag dela med mig av mitt 2019 som jag sen kommer kunna gå tillbaka och säga ”2019 var året som förändrade mig totalt” Om jag ska sammanfatta hur året gått, har det varit så många downs men har verkligen samlat ihop mig i slutet och ska göra allt för att få avsluta det på ett så bra sätt som möjligt. Vågar nog även säga att jag växt som MEST som människa under detta året och har vågat ta stora beslut som lett till både positivt och negativt, såklart.

 Oturen började egentligen på nyår, haha min mobil tvärdog bara det ”drömstarten” haha. tävlingssäsongen inomhus gick inte alls som jag förväntade mig, min teknik messade i mitt huvud och jag var SÅ instabil mentalt om man ser tillbaka på den perioden nu. kunde gå från att vara superglad till att störtlipa utan anledning på typ 10 minuter. då reflekterade vi inte över att något var fel utan fortsatte följa planen. SM reflekterade jag inte ens över i mina tidigare inlägg haha, så antar att jag bara förträngt hur det gick :) gick ner satans mycket i vikt, tappade ca 5kg från första tävlingen till den sista och därav la vi in ”fika-månad” i planeringen. där träning ej fick genomföras alls, endast promenader. Åt även 200g choklad om dagen och tryckte ca 7 semlor i veckan.

 I februari gav jag även mig själv ett löfte om att bara hänga med positiva människor och våga vara öppen att träffa nya kompisar. Ett citat från mitt inlägg i februari: ”Relationsmässigt har jag lovat mig själv att träffa personer som bidrar med positiv energi, glada miner och sprider solstrålar. Ska även bli bättre på att träffa mina kompisar oftare (varför är man så upptagen och tar 5 år att planera ihop en kväll med skitsnack???) haha! busy life tydligen.. ”

 Sen väl inne i mars, den 1:a så small min fot. Ramlade på ett bygge och det blev kryckor och en FTA skada i fotens ligament. detta SÖG för hade samlat ihop mig efter inomhussäsongen + vilan för att jaga nya gränser och mål. Glömmer nog aldrig denna perioden i mitt liv, allt rasade. grät och tyckte så synd om mig själv varje dag, samtidigt som det ABSOLUT hade kunnat bli värre. Hade inte super många runt omkring mig som stöttade mig genom skadan, ventilerade det mesta med läkarna, sjukgymnasten och ortopeden. Tror att jag hängde med typ en vän en dag för jag var så mentalt broken att jag bara ville låsa in mig och låta tiden gå. Började under denna perioden läsa en bok om hjärtintelligens och kände igen mig SÅ mycket i innehållet. Hela mars bestod av sjukskrivning, rehab, behandlingar och läkarbesök i alla dess former. men en sak som jag alltid höll uppe var min motivation att komma tillbaka starkare än någonsin!

 När det väl blev April så åkte hela familjen + mormor och morfar till Kap Verde. LIVETS JÄVLA RESA! behövde det så mycket just där o då i livet. kändes som att jag fick tillbaka min livsglädje under den resan, hade så sjukt kul med min brorsa och vi gjorde verkligen allt vi kände för. har nog aldrig varit så glad som jag var då. He really brings out the best of me. Började även komma tillbaka på jobbet i April, där jag endast kunde köra 50% pga svullnader och smärta i min fot. Tror även det var här beslut togs att operationen uteblev. Risken att fotleden skulle bli stelopererad var för stor för att jag skulle våga chansa, så gav mig fan på att göra en grym rehab istället.

 Så här skrev jag på bloggen i Maj: ”jag kommer alltid komma ihåg maj 2019 som en jävligt deppig och regnig period.. Många tuffa beslut och besked. Ska gå rakt på sak, som ni vet är min fot skadad om ni mot förmodan missat detta..” Samtidigt som min skada påverkade min idrott, mitt jobb och mitt humör, så hade jag sjukt mycket tid över att fundera och ventilera med mig själv. Tog ett oerhört tufft beslut till ett 4årigt break up, då jag själv kände att jag inte ens hade ork att ta hand om mig själv och ville verkligen inte att vi bara skulle tyna bort. detta i sig var så jävla jobbigt, hade inte föreställt mig det och var redan skör med allt som hänt tidigare under året. Tillslut kunde båda acceptera det och vi bestämde oss för att bo på olika ställen. Tror på något vänster att det hjälpte mig i min process att läka. För kände mig inte alls lika pressad och kunde ta allt i min egna takt med exakt allt. Jag förstod även här att jag varit väldigt instabil och haft sånt sjukt humör (inte konstigt egentligen nu i efterhand).

 Juni kom och jag fick äntligen testa att jogga på foten. Morsan tränade även en del med mig under denna månaden, och det var välbehövligt. inte minst för knoppen. Monterade mitt nya kök och gjorde mindre renoveringar för att ”ha något att göra”. samt öka trivselnivån i min lägenhet. och blev alltid mer och mer nöjd för varje förändring. otippat va? ;) Hängde med min brorsa under hela sommaren, vår syskonrelation är något utöver det vanliga och jag är verkligen så glad att vi har så kul tillsammans.

Under sommaren träffade jag nya vänner men alla slutade faktiskt med svek och det var här jag fick min första ångestattack i livet. satt och skakade av panik, fick inte ner pulsen, försökte andas lugnt men ingenting fungerade. har sjukt svårt att uppskatta ungefär hur länge det pågick och jag undrade vad som höll på att hända. nu i efterhand när man reflekterat över alla dem händelserna som hände under några månader där så antar jag att det bara blev FÖR mycket av allt. och att bli lämnad ensam, där man känner att man inte kan ringa en enda människa förutom sin lillebror, mamma o pappa, detta var så hemskt.

 Här bestämde jag mig för att sluta bry mig om andra människor, hade fått enough av ”fake” och ”utnyttjanden”. kände mig bara så jävla klar med allt o alla. det enda som jag verkligen hade kvar var min träning och min rehab. all min energi gick åt att fullfölja dessa passen med bravur. Bestämde mig även för att skydda mig själv genom att inte släppa in vem som helst i mitt liv. så höll mig ganska instängd och gjorde inget annat än att ta hand om mig själv. Mitt i hela denna ångesten och panikattacken går brorsans flyttlass till göteborg, där han ska plugga i 5 år. alltså här går jag ju sönder. min bästa vän och min enda vän flyttade ifrån mig kändes det som. Tog några veckor innan jag insett vad som hade hänt och han försvann från staden precis i den perioden jag hade behövt honom som mest. skrev ett långt fint inlägg på Facebook där jag fick gråta ut och samtidigt önska honom all lycka! för är så jävla stolt över honom som vågar och följer sina drömmar. Skulle ändå säga att vi har haft grymt bra relation trots avståndet, vi facetimar och taggar varandra i konstiga videos haha. ringer i panik och delar med oss av alla våra hemligheter. Har hälsat på honom en gång i slutet av sommaren och det var så sjukt kul. saknar honom varje dag!

 I slutet av augusti/början september kom jag igång på riktigt med träningen efter att skadan och MR visat bra läkning. Där skiftade mitt fokus från att känna mig nere, deppig och ensam till att ha fullt fokus på att göra så bra ifrån mig som möjligt. Även här struntar jag fullständigt i andra människor och deras åsikter. blockade säkert 50 pers på bla instagram under denna tiden för orkade inte ta mer skit. Gick in i ett flow och fick mig själv att må bättre och bättre.

Det är först nu i december som jag verkligen kan säga att jag känner mig som mig själv igen. har inga konstiga humörsvängningar eller panikinslag av saker. gör exakt vad jag känner för, är lite mer spontan. Orkar träffa mina vänner även på veckodagarna, tar vara lite mer på livet och försöker vardagslyxa så ofta jag kan. har nog samtidigt på allt detta fått en mycket mer sund bild av livet och att uppleva motgång på motgång är fan inte att leka med. som tur väl är jag en stark individ och har inga problem att klara mig själv, trots detta krossades jag mentalt under året. men skam den som ger sig. Vet iallafall att man inte kan lita på allt människor säger för man blir bara sårad i slutändan. Learning by doing. Mina nya mål och löften inför 2020 är att skapa mig ett hem där jag kan komma hem och bara slappna av, njuta utan att störa mig på något (snart uppnått detta redan haha). sen har jag även lovat att vara snäll mot mig själv när det gäller krav, prestation och press. behöver jag vila så blir det en extra vilodag, finns ingen mening med att känna ångest pga ett uteblivet träningspass. Jobbar hellre med kvalitet än att bara ”göra” för att på kanske halvkass nivå. Jag ska även vara lite mer spontan, våga vara lite utanför min comfortzone. Ser fram emot ett grymt starkt idrottsår och med en förhoppning så tror jag att det kan bli min bästa säsong någonsin. KRAMAR